grannarpalandet.blogg.se - Varför vi skaffade höns?

Linas återblick till att bli en hönsfantast:

Denna bilden är från den stunden som jag blev helt förälskad i höns och beslutade att lägga min hönsskräck åt sidan och skaffa mig några egna små hönor som kunde förgylla gården där hemma. På bilden ser man mina barn smyga på den lilla hönsflocken som omvände mig från fågelrädd till fågelfantast.

Varför Lina skaffade höns:

Allt började med att jag som liten skrämdes av min mormor och morfars allt för närgångna bruna industrihöns. De var otroligt framfusiga och gjorde allt för lite gott att äta. Mitt eget minne är att hönsen är otroligt stora och går mig upp till midjan och både flaxar och pickar mycket. De jagar mig ihop om att jag ska ge dom lite godis. Kommer ihåg hur jag sprang och dom jagade, min mamma fick sjasa dom från mig när hon märkte min rädsla. Inte gjorde jag fågelskräcken mindre genom att titta på filmen Fåglarna av Hitchcock som ungdom, den spädde helt enkelt på rädslan. Mina kusiner hade också flaxiga, pickiga och stirrande höns som jag försökte på avstånd på något sätt gilla men de var verkligen så läskiga. Dock fick de läskiga hönsen så otroligt söta små kycklingar som man kunde få hålla i handen medans de pep hjärtskärande efter sin mamma.

Ett år kommer jag ihåg att vi var i Estland hos en familj som hade några vita höns i en hönsgård som jag så ofta jag kunde sprang bort med lite grönt ogräs som de kunde få äta och picka på. Jag kommer ihåg hur de ivrigt mummsade i sig allt det gröna jag stoppade in genom hönsnätet, jag uppskattade då att nätet skilde oss åt.

Men sedan vi flyttade ut på landet har jag dragits till höns när jag vart på olika platser så som Malmö gardenshow, hönsutställningar eller minibondgårdar.

Sen en dag för några år sedan skulle vi på några av våra bästa vänners bröllop, vi sov då över i Ewas fantastiska trädgård. I trädgården var det inte bara otroligt vackert utan hon hade även en liten flock med lugna och lyckliga höns som spatserade fram och tillbacks i harmoni. Jag minns morgonen vid frukostbordet när äggen precis har hämtats från hönshuset alldeles varma och sedan kokades, jag minns smaken och den vackra gulan. Aldrig har jag ätit ett så gott ägg. Jag minns hur hönsen när vi åt frukosten små pratade med varandra under trappan där de sandbalade. När vi åt mat i trädgården så strosade hönsen under borden och jag kände mig bara så farsinerad över hur en trädgård och en gård kunde kännas så levande med höns i den. Det var här vid trädgårdsmöblerna med hönsen kring oss som jag kände att jag var redo att komma över min hönsskräck och skaffa mig en egen liten flock.

Sen startade jag ett efterforskande på den perfekta rasen för just mig, den skulle:

INTE flaxa för mycket
lugnt temperament
skulle kunna gå att få tam
vara vackra och varje individ ville jag kunna se skillnad på
ruvningsbenägen (vilja ruva fram kycklingar)
lägga lagom många ägg på ett år (inga industrihöns som lägger ägg varje dag)
vara goda hönsmammor som tar hand om sina kycklingar
inte för små så att katter skulle få för sig att "leka" med dom
klara av vår Svenska kyla så att de även när det är vinter klarar av att vara utomhus

Med dessa punkter hittade jag tillslut rasen HEDEMORAHÖNS som verkligen levt upp till alla mina kriterier. Och nu har jag helt kommit över min hönsskräck och är nu istället en riktig hönsmamma med eget instagramkonto, titta in på mina älskade höns på #hälledalshöns

Kram Lina

Varför Johanna skaffade höns:

Det har känts naturligt att vilja omge mig med djur när jag väl flyttade ut på landet. Jag har alltid älskat djur men har varit begränsad då jag är pälsdjursallergiker. Vi har två hagar där det gått hästar i tidigare men jag skulle gärna vilja ha rara små afrikanska dvärggetter där, det är ett framtida projekt! Vi har även två katter som sköter skadedjursbekämpning av sork och möss, ett helt ovärderligt jobb!
På jobbet har jag en vän som alltid har pratat så sött om sina höns, tokiga hönor som kacklade likt tanter och tuppar på äventyr bland hennes penséer ropandes på sina damer att här finns gott! Jag har inte kunnat undgå att tänka på berättelserna om Gubben Pettson och katten Findus, deras knasiga hönor som skäller på Pettson, stickar och dricker kaffe i söta koppar.
I det stora uthuset vi har fanns det redan ett gammalt hönshus när vi flyttade in, och det blev ett av mina första projekt ute. Jag hade knappt börjat tänka på raser eller kriterier innan grannen Lina berättade om hedemorahönsen och efter att läst på om de svenska lantraserna var även jag såld på denna underbara ras. Det som främst tilltalade mig var att de är mer anpassade för det kalla vädret och har lättare för att vara ute om vintern men även att de ruvar bra och är lugna till sinnet.
Jag måste säga att jag älskar att ha höns, de har sådana speciella personligheter och att tillbringa tid med dem och se dem umgås med varandra är otroligt rogivande. Det mest underbara är när man får vara med och se mammorna vårda och uppfostra sina små och att sedan få se dedär små söta växa upp och utvecklas till vackra hönor eller tuppar.

Kram Johanna

Lina & Johanna