Lina & Johanna

Varför bloggar vi?
 
 
 
 
Lina svarar:
 
Jag har alltid älskat att skriva, trots min urusla stavning och läsning så har jag jobbat mycket för att bli mitt bästa jag när det gäller just skrivande och stavning. Min skoltid var tyvärr fullproppad med röda sträck i skolans inlämningar och lärarna tog tyvärr död på skrivandet under många år. Fram tills internet kom in i mitt liv och jag återupptog mitt skrivande som jag älskar så mycket. Jag chattade, jag mailade, jag skaffade hemsida (min fina vän Carl hjälpte mig med det), jag hade lunarstorm och smsade mig till att återfinna min skrivarglädje. Där var det ingen som kunde stryka under mina felstavningar med röd penna. Ingen kunde förstöra mitt skrivande, det var bara till för mig. Jag hade även en privat blogg när jag väntade mitt första barn där mina nära och kära som bodde långt bort kunde vara med mig under hela min graviditet alla framsteg och utvecklingen av den lilla. Sen kom det lilla barnet som mestadels skrek så mitt liv gick enbart ut på att trösta bebis och hålla den lilla så nöjd som det bara gick. När vi två år senare flyttade ut på landet så startade jag en ny blogg där jag återigen fick leva ut min skrivarglädje och fotografera fina bilder från mitt mammaliv på landet. Sen tog jag bort den bloggen när jag inte ville att andra människor skulle kunna se in i mitt liv som mamma tillsammans med min familj.
Nu har mina barn blivit så stora att de under en helg kan var borta fredag till söndag utan att komma hem och umgås. Med större barn finns det mer tid över till mig själv och mina egna intressen så som att skriva och fotografera. Under 2018 ska vi börja med vårt hus renovering och detta vill jag så gärna dela med mig av till vänner och familj i både text och bild så då passar en blogg alldeles perfekt. Jag tänkte även att det kan vara kul för både mig själv och andra och se steg för steg hur huset renoveras.
Sen kom jag på att det vore väldigt kul att blogga tillsammans med Johanna och på så sätt tillsammans driva en "grannar på landet" blogg. Där kan vi nu blanda husrenovering, trädgårdsfix, tankar från oss och lite härliga bilder från livet på landet.
 
 ♥♥♥
 
Johanna svarar:
 
Haha det korta svaret är: Lina övertalade mig! Men det skulle såklart inte vara hela svaret.
Jag har alltid gillat att skriva, och skrev en del dikter när jag var yngre. Mamma har alltid inspirerat mig till att läsa och skriva vilket alltid har känts naturligt för mig, att uttrycka mig i ord. Jag har testat att starta en blogg tidigare men fick inte ihop hur jag skulle utforma den och projektet föll i glömska. Men så började Lina fråga och locka mitt intresse att testa att tillsammans blogga och då tänkte jag att varför inte! Så nu är vi igång och det är riktigt roligt : )
 
 
Detta har vi gjort sen vi flyttade in i vårt hus på landet
Linas återblick:
2010: Det första jag kommer ihåg att jag gjorde var att jag gick höggravid runt i trädgården med en handsåg och sågade ner allt jag ville ta bort (finns med på bilden). Jag sågade till och med i trädgården dagen innan förlossningen. Vi målade och tapetserade äldsta dotterns rum. Slipar köksgolvet som är ett vackert trägolv. Byter diskmaskin.
2011: Tog vi bort vår uppvärmning av olja och bytte då till bergvärme som är ett av våra bästa förändringar i hemmet. Vilken skillnad rent kostnadsmässigt. Vi sänkte månadskostnaden upp till 4000kr en vintermånad, wow! Vi målade även om storarummet och hallen. Målade om övervåningen. Under 2011 så rasade mycket av det som fanns i huset, vi bytte spis, toalettstol och tvättmaskin. Planterar ett Viktoriaplommonträd och ett äppleträd. Köper hamock. Målar och renoverar lillasysters rum. Byter diskmaskin en gång till.
2012: Bytte vi ut ett gammalt mossigt betongtak till ett nytt tegeltak som vi själva la (finns med på bilden). Där sparade vi nästan 100 000kr på att vi gjorde det själva och inte lät ett företag göra det. Sätter in spottar i köket. Drar upp stora stora rötter i trädgården från allt jag sågat ner. Planterar massa hallonbuskar. Arbetar hårt i vår skog för att ta bort stora träd som fallit. 
2013: Satte vi upp ett plåttak och satte i ett vattenfilter till vårt järnberikade vatten. Satte upp en lekstuga till barnen. Sätter in ny kyl å frys och börjar renovera kök. Snickrar stege och liten bro vid ån.
2014:Byggde vi en stor terass på baksidan. Köper traktor till gården.
2015: Satte upp ett lusthus och målade det, renoverade ett gammalt sjul till ett hönshus, det kan du läsa om här! Fixar med avlopp. Köper ny ugn.
2016: Byggde hönsgård och renoverar klart kök.
2017: Tog vi lite vila från renovering inför all inplanerad renovering under 2018. Men min hjärna har inte vilat jag har skissat på detta utbygge fram och tillbaka länge nu och hoppas på att jag nu har en klar bild av hur det kommer bli. Jag har fått mycket god hjälp av nära och kära om hur detta projekt kan bli till det bästa möjliga!
 
 
 
Johannas återblick:
2015: Det första jag gjorde när vi flyttade hit var att försöka tukta gräsmattans framfart in över gruset, ett projekt som påbörjades men troligen aldrig kommer bli färdigt och nu måste jag börja om från början igen.
Vi klippte även ned en vildare hörna som de tidigare ägarna låtit växa fritt men där tyvärr sorken trivdes utmärkt.
Jag piffade upp det lilla skafferiet med färg och golv och vi lade golv i allrummet på övervåningen, det fanns inget efter att de tidigare ägarna höjt golvet för att få bättre takhöjd på nedervåningen.
På vintern byttes taket på det lilla uthuset, från tegel till plåt. Gubben har senare målat dörrarna mörkgröna och lagat och bytt lock.
2016: Våren startades med att försöka elda ned det höga gräset i den stora hagen, som ni kan se på bilden ovan gick det inte som jag tänkt, men brandmännen var trevliga och de berättade att vi var först ut det året med gräsbrand. Blev även en liten notis i den lokala tidningen hihi.
Så fort backen gick att gräva i började vi gräva bort grässvålen för att anlägga vårt grönsaksland.
Hönshuset renoverades och vi bygde hönsgård.
2017: Vi påbörjade renovering av övervåningen med att bygga väggar och göra garderober mot det sluttande taket.
Trädgårdslandet grävdes lite större och vi rensade och klippte i träd och buskar. Vi tog ned ett staket som de tidigare ägarna haft som inhägnad till sina hundar, och flyttade det och ramade in trädgårdslandet.
Jag planterade hela 7 vinbärsbuskar runt om i trädgården, en vit, tre gröna och tre röda buskar. De gröna vinbären fick jag av en arbetskamrat, de är tydligen en mutation av svarta vinbär.
2018: Än så länge har inte mycket mer hänt än att vi fått sätta in ett filter för att med kalk göra vårt dricksvatten mer basiskt.
Det blir spännande att se vad som kommer hända under året, det blir sällan så mycket som man tänkt men samtidigt en hel del sådant man inte tänkt : )
Min älskade hund PinPin är en Bichon fris’e
Detta inlägget vill jag hylla min lilla gosiga Bichon fris’e tik med. Moa som jag köpte henne av när hon var 8 veckor gamal vill ha en liten uppdatering om hur hon är, så här kommer ett inlägg om min lilla lurviga älskling.
Allt började med att min första hund Tiffi blev riktigt sjuk och hon fick i lugn och ro somna in här hemma på gården och fick en gravplats strax utanför vårt hus så att hon ändå fick vara en del av oss. Jag sörjde något enormt och grät hela tiden. Bara någon dag efter att hon somnade in kände jag att ett liv utan hund var helt omöjligt för mig, det gjorde för ont. Inga tassar mot parketten, ingen att hälla upp mat till, ingen som troget sov i vår säng, inga promenader med sällskap, ingen viftande svans och blöta pussar när man kom hem. Det blev så tomt och tyst och den tomheten skar i mig. Jag förstad att ingen hund kunde ta min Tiffis plats i hjärtat men någon i lurvig päls kunde ta en hunds plats och allt vad det innebär. Jag tog kontakt med en kvinna i Halmstad som skulle sälja valpar och jag lyckades få dom att förstå hur mycket en valp skulle hela mig igen.
Några veckor senare åker vi till Halmstad, till Moa och alla hundarna och får då ta med oss en helt underbar liten valp. (Bilden ovan är från när jag äntligen köpte min lilla Anastasia som hon hette först, bilden är från att vi precis lämnade hennes mamma och pappa och säljare Moa). PinPin var en tuff liten dam med mycket riv i. Om jag ska vara ärlig så var hon minst sagt galen den lilla valpen, hon tuggade på allt och då särskilt barnens favorit leksaker, hon var som en tiger och anföll oss med sina vassa tänder och skrämde upp vår äldsta dotter något enormt, hon hade helt outtömlig energi som hon jagade oss med. Yngsta dottern som var 3 år var vår alldeles egna tigertämjare här hemma, hon var som född till å uppfostra trotsiga små valpar, det var otroligt att se hur hon lekte med valpen med glädje och lycka och samtidigt satte gränser och korrigerade hunden när den inte lyssnade. Tänk att ett sånt litet barn kan handskas så fint med ett så litet djur. Hon var lugn och snäll men samtidigt visade hon tydligt vem som bestämde och var högst i rang. De knöt ett otroligt band och jag tror att den lilla valpen såg vår yngsta dotter som sitt nya kullsyskon.
Dock kände jag mig mer orolig över hur det skulle gå när vår äldsta dotter fick skrikande i panik springa upp å ställa sig på stolar och andra möbler när det lilla valpmonstret jagade henne i jakt på att bita och busa hårdhänt med henne. Då tänkte jag många gånger "hur ska detta gå, vad har jag gjort" så här fick vi jobba mycket med främst vår äldsta dotter som då var 5 år om hur man skulle hantera en valp och att springa och skrika var det sämsta hon kunde göra. Med tiden lugnade den lilla valpen sig och blev en unghund som då skulle lära sig lite mer om hur man går fint i koppel, lyssnar och lär sig viktiga kommandon som är livsavgörande när man är fri utan koppel. Ifrån att terrorisera oss här hemma så gick hon till en lugn och harmonisk tik med en önskan att få känna sig trygg som lägst rankad i hennes flock. med barn i familjen så har jag alltid vart mycket glad över att PinPin vill vara lägst i rang, det underlättar med en hund som låter barnen bestämma och vara hennes ledsagor i livet. Min förra hund Tiffi försökte ständigt i sitt liv klättra i rang och prova vad hon fick bestämma och inte, då får man ha så mycket mer koll på vad hunden gör kring andra människor. Men PinPin vet sin plats och den platsen är hon så nöjd med.
I sommar blir PinPin fem år och vi har då fått ha lyckan med en så otroligt fin hund i vår familj i snart hela fem år. Hon har verkligen lagat och helat mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Pinpin är idag en helt fantastisk liten hund med sin blöta nos och stora bruna förstående ögon och ständigt lena och mjuka krulliga päls, hon har en extremt mjuk päls om man gämför med många andra Bichon fris’e jag träffat. När man kommer hem springer hon glatt och lyckligt som om det vore dagens höjdpunkt när någon kommer hem då pussas hon och vill både ge och få kärlek av oss, då är hon så lycklig och liksom säger "du är allt jag har och jag älskar dig över allt annat" och då får man ta sig tid och gosa och klappa för att liksom svara henne tillbaks "jag älskar dig och kommer alltid tillbaks till dig". Tänk vilken lycka att alltid få ett så varmt och glatt välkomnande hem oavsett vad man gjort, varesig man vart och jobbat eller bara slängt soporna. Detta är PinPin i ett nötskal glad och lycklig och full av kärlek i nästan alla situationer.
På kvällen söver hon alltid något av barnen då ligger hon i deras säng och blir hållen om tills de somnar, ibland kommer hon till oss mär barnet somnat eller så sover hon där hela natten. Barnen älskar att ha henne i deras säng de säger själva att de känner sig mycket tryggare då och inte drömmer lika mycket mardrömmar. På natten varierar hon mellan barnens två sängar och vår dubbelsäng, oavsett vilken säng hon sover i så ligger hon ihop kurad till en liten boll tryckt intill den som ligger i sängen, tätt och nära hela natten. Och om husses fötter kommer utanför täcket så ser hon det som sin stora uppgift att omsorgsfullt slicka dom i all evighet. Hon springer inte mellan allas sängar utan ligger i en och samma säng när ljuset är släckt och alla gått och lagt sig. PinPin och jag älskar att ta en tupplur mitt på dagarna, då frågar jag "ska vi gosa?" och då kommer hon springandes och så kryper vi ner i soffan eller sängen å drar en filt över oss och då kramar jag henne som ett gosedjur och så lägger hon sin blöta nos på min arm och så somnar vi gosigt tillsammans.
Hon är en riktig goseplutt och har några stället i huset som hon gosar loss på, särskilt i soffan där hon gärna lägger sig å myser när hon vill komma undan lite, hittar man henne inte så kan man vara säker på att hon ligger och myser i soffan. När hon ska äta så tar hon lite mat ur sin matskål och springer med det till storarummet och lägger det på mattan och äter upp dom i lugn och ro, nästa tugga tar hon i köket där hon sprider ut dom på köksmattan och efter några vändor med maten så ställer hon sig och mumsar i sig det sista ur matskålen. När vi i familjen sitter och äter i köket så sitter jag och min man på kökssoffan och då sitter alltid PinPin mellan oss och tittar på oss alla, luktar lite, gosar lite och har koll på ifall någon tappar något på golvet, vi har det för övrigt soprent under köksbordet, det är hennes städområde.
När hon vill ha mat eller vatten om det tagit slut så ställer hon sig vid matskålen och piper tills någon hör henne. Detta gör hon även när hon vill gå ut då står hon vid ytterdören och piper och då släpper man bara ut henne så gör hon det hon behöver och sen kommer hon in igen. Hon skäller nästan aldrig, men det finns ett tillfäll och det är när någon katt eller någon okänd går utanför huset. Vi som bor på landet upplever inte äns detta varje vecka så det är ovanligt att hon skäller, då säger hon mer "vem är du? Vem är du? Vem är du? Här bor jag!" å då får man säga till henne å sluta och gå från fönstret där hon satt och tittade ut. Då brukar man kunna läsa v hennes svans att hon inte är glad över tillsägelsen, hennes svans säger allt om hur hon mår och känner sig, är den uppe vet man att hon är glad, viftar den så är hon överlycklig och åker den ner från ryggen känner hon sig rädd eller ledsen. Väldigt bra med en så lätt markering på ett djurs välmående, lätt för alla att läsa av och särkilt för barnen och deras vänner. de är som om hon pratade med oss med sin svans. Det finns ett till steg hon visar rädsla och det är när hon är hos veterinären då tragglar hon så det rinner och droppar från munn och nos, stackars hund.
När jag ändå skriver sånt hon inte gillar så kan jag ju säga att hon hatar att åka bil, hon blir åksjuk och åker vi lite längre än 30 min så spyr hon i bilen, först brakar hon och sen spyr hon. Så när vi åker lite längre har hon en spyhandduk under sig så vi snabbt kan få undan spyt och så det inte hamnar i bilen. 
Det var vad hon inte gillar och här kommer två saker jag inte gillar som denna lilla dam älskar att göra 1.) äta skit, hon glufsar i sig skit så som jag glufsar godis på lördagar. Hästskit, koskit, fårskit och det hon gillar allra bäst är stinkande kattskit från grannarnas katter. Sen när hon glufsat det så börjar hon må dåligt och börjar skaka och i värsta fall så spyr hon upp bajset i vår säng. Ibland måste hon ha munnkorg på sig för att inte hon ska kunna äta kopiösa mängder skit. Det andra jag inte gillar alls är 2.) att hon älskar att rulla sig i skit. När hon går fritt här hemma på gården så hittar hon nån stor härlig hög och rullar flera varv och gnider sig full av bajs, vissa promenader kan hon rätt som det är kasta sig ner och gnida sig i nåt äckligt på vägen så som en död groda eller någon fågelskit.
Men när hon inte äter eller rullar sig i avföring så är hon världens goaste lurvigaste lilla tjej. Kärt barn har många namn som man brukar säga, det stämmer även på PinPin, Pini, PoPo, PiniPo och oftast Beeeebis. Hon är min lilla Beeeebis, min lilla ögonsten och trogna följeslagare. För oss alla i familjen så är hon så viktig i vår familj, hon är en familjemedlem som får alla att känna sig älskade och efterlängtade. Hon är underbar på att trösta oss när någon är ledsen vill hon hoppa upp till oss, slicka, pussa, gosa och torka bort våra tårar. Hon vill göra oss glada igen och ser detta som sin uppgift. Även när någon är sjuk så ligger hon troget i sängen och vakar över den sjuke, hon kliver knappt upp och äter och dricker utan ligger där vid fotändan tills man frisknat till. Det känns verkligen som hon vill ge styrka och inte vågar avvika från den sjuke utan vill övervaka situationen. Hon älskar att gosa, mysa, vila och bara ta det lugnt tillsammans, det bästa är när alla är samlade och hon vet att alla har det bra och är på samma plats. På kvällen vill hon mysa i soffan eller i sängen med oss, även på morgonen vill hon ligga länge i sängen, långt efter 9 kliver hon upp på helgen, hon ligger då kvar i sängen när vi andra går upp för att äta frukost och påbörja dagen.
Jag känner sån enorm kärlek och ansvar för denna lilla varelse som jag älskar så otroligt mycket och inte vem som hällst får ta hand om min ögonsten därför har jag bara några få hundvakter, en av dom är vår underbara granne Johanna med familj (Johanna som jag bloggar tillsammans med här), jag litar på henne till 100 att hon ser till att Pini får en fantastisk dag tillsammans med dom. Förresten vet jag att både Johanna och PinPin tycker otroligt mycket om att vara tillsammans och båda både ger och får kärlek till varandra. Johanna är onsdagsmatte till Pini då hon är ledig ochhar möjlighet att rå om Pini lite extra. Tack Johanna för att du är så fin med min Beeeebis och att du ställer upp och är hundvakt i tid och otid! Pini älskar även min mamma, pappa och syster otroligt mycket och känner sig både trygg och lugn med dom.
Min syster har en Bichon fris’e tik på 9 år som heter Ammi Men kallas för Bammi eller BamBam av oss, Pini är otroligt kär i Bammi och ser henne som sin flickvän och uppvaktar henne så mycket hon bara kan när de träffas. BammBam besvarar kärleken otroligt sällan oftast tycker hon bara att PinPin är otroligt jobbig och tjatig medan Pini gör sitt bästa för att vinna sin flickväns kärlek och respekt men nästan helt utan resultat. Pini tycker inte om hanhundar men faller pladask för tikar. Min förra hund Tiffi var likadan.
För mig är PinPin en så viktig faktor för min psykiska hälsa, hon finns alltid här för mig, hon tycker alltid som jag, hon vill mitt bästa och håller alltid med mig, hon dömmer mig aldrig och hon förlåter mig för allt. Hon är inte långsint och hon slösar all sin kärlek och energi på att göra mig glad och lycklig och det gör hon verkligen. Hon gör alla rätt för att få mig att må bra. Än idag tackar jag min man för att jag får ha hund i mitt liv (han vill egentligen inte ha någon hund) för jag känner att om mitt hjärta skakännas helt så behöver jag ha en liten hund som älskar mig över allt annat, otroligt egoistiskt jag vet men jag behöver henne ända in i benmärgen, hela min kropp skriker att livet med hund är ett måste för mitt psyke och välmående. Alla som någon gång haft ett  litet djur som förgyllt hela livet med sin närvaro förstår precis vad jag menar, den sista pusselbiten, guldkanten i vardagen, pricken över i. Hon är en glädjespridare som inte bara förgyller mitt liv utan även de flesta som hon träffar. Hon älskar de flesta hon träffar och tror att alla vill henne väl.
Är du nyfiken på att titta in på PinPins instagramkonto så kan du göra det här! Hon lägger inte ut så många inlägg men nån gång då och då! Välkommen in!
Vill du läsa mer om hundrasen Bichon fris’e som många pälsdjursallergiker tål så kan du läsa om det här!