Lina & Johanna

Att tänka på med hönshus! Del 2 i vår HÖNSGUIDE 🐓
Lina och Johanna har fixat hönshus på lite olika sätt och här ska vi dela med oss av hur vi gjorde och tänkte.
 
 
Johanna:
När jag började med renoveringen av mitt hönshus fick jag de bästa tipsen och idéerna av Lina som nyligen färdigställt sitt egna hönshus. Det är nog mitt bästa tips, att prata med någon som redan har höns och besök deras hönshus och sug i dig allt som verkar bra och vettigt!
 
När vi flyttade in fanns redan ett hönshus i det stora uthuset vilket blev en given plats att göra i ordning för mina framtida höns. Det var dock lite medtaget, hönsbajs på väggarna och betonggolvet var så slitet att armeringen stack upp.
Det första jag gjorde var att slänga på betong på golvet för att släta till det och göra det lättare att sopa upp spån från. På väggarna samt i taket satte jag oljehärdad board och sedan målades allt vitt med lackfärg. Slutligen tätades alla springor och vrår med latexfog, detta för att förhindra att en av hönsens jobbigaste parasiter, de röda hönskvalstren, ska kunna gömma sig och frodas.
Ovan är en bild på mitt hönshus innan hönsen flyttade in, renare kommer det aldrig bli! Jag valde att sätta nätdörrar underst, som går att lyfta bort, för att ha om någon av hönsen behöver avskärmas. Det kan behövas när kycklingarna kläcks och mamman och de små behöver få lite egentid undan flocken men ändå att alla kan se varandra. Ibland blir en individ sjuk och även då behöver lite lugnare och även slippa risken att bli hackad på.
 
Jag har valt att hänga upp foderautomaten och vattenautomaten i kedjor i taket. Detta förhindrar till stor del allt spån att hamna i dem. Jag har även nyligen köpt en vägghängd hundmatskål till snäckskalen.
Kram Johanna
 
 Linas hönshus:
 När vi flyttade in i vårt hus så stod det redan ett skjul på gården. Då stod där en gamal fin hästkärra som tyvärr såldes. Vi knödde in allt möjligt där den första tiden, toalettstol, trädgårdsmöbler, staket, handfat och annan bröte.
Invändigt var det jordgolv innan vi byggde om skjulet. Det fanns inga fönster utan bara en stor port, tre väggar och ett tak.
Vi fick byta ut ytterpanelen, sätta in fönster och göra en in och utgång åt hönsen.
Man kan säga att vi byggt en låda inuti skjulet. Vi byggde isolerat tak, golv och väggar helt tätat för att slippa re röda kvalsterna.
Bland det bästa vi gjorde var att bygga som en hall inne i hönshuset dit hönsen inte kommer men som man kan ställa mat, spån, borste m.m.
Tillslut var det färdigt för att en tupp och två hönor skulle få starta upp en liten hönsflock. Jag valde kutterspån, plasttråg till vatten och foder.
En tillsågad naturpinne, rede på väggen, träckbräda och "stege" upp. På bilden visar dom så sött vad man kan göra på de olika ställena. När de har kycklingar använder de inte bara träckbädan till toa utan även till kycklingmys med mamma innan de sätter sig på pinnen med de andra.
Johanna har ju en inbyggd bur, själv har jag en som jag krångligt släpar in och ut när den behövs. Som här på bilden när en höna i lägsta rang ska kläcka fram kycklingar. Jag var osäker på om hon skulle klara att skydda dom. 
Jag valde att spara gamla detaljer på skjulet. Jag älskar detta gamla rostiga lås Och den flagnande gröna och svarta färgen som vitnar om många år på nacken.
 
Vill du se med på mina höns, hönsgård och hönshus klicka gärna in på deras instagram!
  
 
Våra tips:
  • Storlek: Jordbruksverket säger att för frigående värphöns får man ha max 9 höns per m² om de väger mindre än 2,4kg och 7,5 höns per m² om de väger mer än 2,4kg. På Kackel.se rekomenderas 1/2kvm per höns. Självklart är det bättre med ett så stort hönshus som möjligt, flocken har dessutom en förmåga att bli större och större!
  • Golv: Slätt! Det ska vara enkelt att sopa vid städning.
  • Väggar och tak: Vi har målat med lackfärg vilket gör det enkelt att torka av. Man kan även kalka väggarna med kalkfärg. Vi rekomenderar även att du tätar alla springor med latexfog. Läs gärna på om röda hönskvalser.
  • Fönster: Det finns regler om att man måste ha ljusinsläpp för dagsljus i hönshuset, det är viktigt för hönsens dygnsrytm. Undvik lägen där solen kan skina rakt in i hönshuset.
  • Dörr: Se till att dörren in till hönshuset är tät, möss och råttor kan lockas av maten att ta sig in i hönshuset. Det finns även flera mårddjur som kan försöka ta sig in för att göra rent hus på höns. Det kan vara bra om man behöver, att kunna få in en skottkärra vid städning.
  • Lucka ut: Det är bra att ha en liten lucka ut till utevistelsen, det man ska tänka på är att den får minst vara 40cm bred. På natten är det bra att hålla stängt för att hindra rovdjur från att ta sig in.
  • Lampa: Har du ett bra fönster behövs inte extra belysning men det kan vara skönt att ha en lampa att tända när man t.ex. städar. Höns har mycket bra syn och blir väldigt stressade av lampor som blinkar. Sådant blinkande vi människor inte ens ser kan vara en riktig plåga för en liten höna. Kolla upp att lampan är flimmerfri! Det är även mycket dammigt i ett hönshus och därför är det viktigt att armaturen är tät och gjord för stallmiljö.
  • Ventilation: Det är viktigt med bra luft för hönsen, ammoniakhalten kan bli för hög. På vintern märks det tydligt om det inte finns tillräckligt med ventilation, då går luftfuktigheten upp. Höns är känsliga för drag och därför är det olämpligt om ventilationen blir placerad så att det drar på dem när de sitter på sittpinnen. Det är även viktigt med god ventilation om du tätat ditt hönshus väl så att du inte får fukt och senare mögel i ditt hönshus.
  • Sittpinne: Har man tillgång till ungträd fungerar björk, rönn eller liknande utmärkt som sittpinne. Tjockleken bör vara 5-6cm för normalstora höns. Man kan även åka till byggvaruhuset och köpa 45mm reglar. Jordbruksverket säger att varje höna ska ha minst 150mm utrymme på sittpinnen och att det minst ska vara 200mm mellan väggen och pinnen för att hönsen ska kunna sitta naturligt.
  • Reden: Jordbruksverket har regler över minsta storleken men kollar man runt lite på nätet verkar rekomendationerna vara 30cm x 40cm för normalstora. Ett tips är att ha reden som man lätt kan flytta ned om man har en ruvande höna som närmar sig kläckning, då är det bra att kunna ställa redet på golvet så inte de små riskerar att ramla ned. Man bör ha minst ett rede till fem höns. Ett kollektivrede är ett större rede där flera hönor får plats samtidigt. Flera reden är även bra om någon av hönorna vill ruva och lägga sig i ett av redena, då behövs fler reden så att de andra som behöver värpa slipper gå in och störa den sura hönan.
  • Sandbad: Höns vill bada! Eller ja bala som det heter, i jord, sand eller strö. Det är viktigt för att hålla ner ohyra och även för att de ska må bra psykiskt. Har man spån, torv eller hackad halm eller hö inne klarar sig hönsen med det för att kunna bala sig. Annars kan man behöva ställa in en balja med t.ex lite torv i.
  • Strö: Det finns massor av olika material att använda sig av. Det finns kutterspån, torv, pellets, hackad och inte hackad halm mm. Undvik kutterspån från främst tall då det innehåller terpener som kan vara ohälsosamt. Vi har valt kutterspån, det dammar inte så mycket och är lätt att städa och ser frecht ut.
  • Vatten och foderautomater: När man ska välja vatten eller foderautomat så är det bra att fundera på hur man vill ha det, vill man kunna hänga upp dem t.ex. samt hur många höns man har. Alla ska kunna få plats att äta och dricka samtidigt. Läs här om jordbruksverkets regler. På vintern fryser vattnet i ett ouppvärmt hönshus, det finns värmeplattor att köpa som man ställer vattenautomaten på. Man kan annars köpa två automater som man enkelt växlar mellan när det behövs. Förutom att hönsen alltid ska ha tillgång till friskt vatten och foder ska de ha tillgång till snäckskal, hönorna behöver extra kalk för att producera ägg.
  • Värme: Detta tycks vara en omdiskuterad fråga! Men höns har egentligen inga problem med kyla sålänge de har det torrt och dragfritt. Har man värme inne så vill de gärna inte gå ut om vintern då temperaturskillnaden blir för stor. Har man ljus och värme på om vintern finns risken att hönsen inte vilar upp sig från äggläggandet vilket är viktigt speciellt för lantrashönsen om de ska ha ett långt och välmående liv. Våra egna höns är helt utan värme året om och det ända som är "problem" med det är att hålla ordning på vattnet så det inte fryser. Men hönsen är det ingen fara med. De har aldrig fått frostskador av kylan varken på slör, kam eller fötter/tår.
 
Tänk på att utforma ditt hönshus så att dina djur inte kan skada sig, ställer du t.ex in en stol så se till att den inte kan falla över hönsen.
Sista tipset är verkligen något man läser överallt men vi håller med: Gör ett ännu större hönshus och hönsgård än vad du först tänker dig! Chansen att du vill ha fler höns med tiden är mycket stor. Gör plats till många höns så att du tex kan låta gamla höns få leva kvar trots att de slutat lägga ägg eller inte är så fertila längre. Vårt motto är: du vill alltid ha fler höns!
 
Hundrasen för allergiker Bichon Frise
 Jag har vart allergisk mot pälsdjur så länge jag vet, redan när jag var några månader gammal så märkte min mamma och pappa att jag var pälsdjursallergiker. En riktig nitlott när man älskar djur så mycket som jag gör. Hela min barndom sörjde jag min allergi något enormt för redan då viste jag att var det något som förgyllde mitt liv så var det just djur av alla dess sorter, ju mer päls ju bättre var dom!

När jag var hemma hos någon som hade lyckan att leva med ett djur så knaprade jag allergimedicin och både ögon och näsa rann som en öppen krön på mig. Ibland så kunde jag bara inte hålla mig utan klappade det lilla djuret och hjärtat fylldes av en känsla som kan beskrivas som flygande fjärilar, lycka! Att känna den lena pälsen mellan fingrarna samtidigt som små djurögon tittade djupt in i mina ögon, jag bara visste att jag måste ha just det! Jag och min syster försökte verkligen övertala våra föräldrar men det vi fick var djur utan päls, såklart. Det närmsta vi kom var en grön leguan som bodde i min garderob i mitt rum och som jag till och med lyckades komma med i en tidningsartikel med foto på mig och ödlan. 

En dag berättade en klasskompis till mig att de trotts hennes pälsdjursallergi köpt en liten hund, en Bichon fris’e hane. Jag kommer ihåg hennes lycka över den lilla valpen och jag kommer så väl ihåg första gången jag fick träffa deras lilla vita luddiga hund. Jag satt i deras kökssoffa och kände mitt livs första riktiga avund, jag var så otroligt avundsjuk över att hon trotts sin allergi fick en liten luddig hundvalp som var så glad och kärvänlig. Jag kommer ihåg att hundens päls kändes som att klappa ett får, lena, mjuka och nytvättade lockar. Hon hade allt jag just då önskade i mitt liv. Jag fick ta kontakt med henne när jag skrev detta för att påminnas om vad han hette och Ville var det ju! Det var även samma dag som jag bestämde mig för att jag skulle ha en  Bichon fris’e hund  det fick ta den tid det tog men hund skulle jag ha. Jag försökte verkligen övertyga min mamma och pappa men utan framgång.

Ett år innan jag tog studenten så slog jag i storväxeln och tog kontakt med en familj som hade en liten Herta som jag gick på promenader med och luktade allt jag kunde på för å se om jag var allergisk eller inte. Allt gick bra!

 Sen tog jag reda på all fakta som biblioteket hade att erbjuda om hundar, hundlydnad, träning, aktiviteter, hundraser och allt annat man behöver veta! Efter det tog jag kontakt med en Bichon fris’e uppfödare i Lidköping som jag kom och tittade på hennes hundar och de var fantastiska men jag fick reda på att hon inte ville sälja till mig för hon tyckte jag var för ung. Sen åkte jag till en uppfödare utanför Falköping och blev totalt förälskade i dom små pigga och glada hundarna. Å jag ställde mig i kö till en liten valp spelade ingen roll vilket kön. I oktober 2003 ringde det hem till oss och jag fick reda på att jag nu skulle få en liten tik om 8 veckor. Strax innan jul hämtade jag hem en liten vit guldklimp som jag höll som om hon vore av glas. Jag veg hela mitt liv åt det lilla livet och jag kände för första gången i mitt liv att ett tomrum i mitt hjärta lixom fylldes av värme och kärlek. Och jag vet at efter den dagen kommer jag inte kunna leva utan hund i igen, mitt vi utan hund är både torftigt och tomt. Jag behöver en liten bästa vän som älskar mig exakt för den jag är och som säger "jag älskar dig, matte" så fort våra blickar möts. Varje natt behöver jag något luddigt som lägger sig tillrätta vid mina ben, varje gång jag kommer hem möts jag av viftande svans och glada skutt och varje dag fyller hon upp hela vårt hem med kärlek till oss alla i familjen och skulle någon fälla en tår så vill hon vara där och trösta. Ja ett liv utan hund är nu för mig helt omöjligt!Min första lilla hund Tiffi är nu en liten änglahund som jag idag inte längre sörjer utan är så tacksam över att jag fick uppleva så otroligt mycket fint med. Hon var en mycket egen liten dam som jag ägnade mycket tid på brukshundsklubb med. Vi gick allt möjligt så som valpkurs, allmänlynad 1 och 2, tävlingslynad, spår, agility och vi var till och med på utställningar. Hon fick mycket beröm och ledarna var så imponerad över att hon var så lydig och duktig i kurserna "trotts att hon var en Bichon fris’e". Oj va hon kunde trix och kommandon. Var jag någon stans så var hon oxå med fest, bröllop eller dop, det var sällan jag var utan Tiffi.

För några år sedan fick hon lugnt och stilla somna in hör på gården och vi begravde henne i stor sorg och krossade hjärtan. Det gjorde så ont att hon blivit sjuk och att jag var tvungen att ta beslutet att låta henne få ett gott och fint slut. Jag var så hjärtekrossad och låg bara och grät efter min lilla bästa vän och skugga i livet, aldrig skulle något göra mig hel igen efter min älskade Tiffi! Jag klarade inte mer än en och en halv månad och sen kom en liten Bichon fris’e valp hem till oss, PinPin. Hon kom in  som en liten raket och vände upp och ner på hela vårt hem och våra liv. Då började kärleken i mitt hjärta till ett djur återigen fylla på. Och va hon sprudlade och överöste oss med glädje och kärlek. Det var en helt annan liten individ som fick en annan plats i mitt hjärta men samtidigt fyllde allt jag saknade av att ha hund så som tassar på parkett, promenader, nån liten luddig som sover i sängen eller en tröstande nos när jag är ledsen. Jag var hel igen. Saknaden efter Tiffi höll i sig länge men idag är jag bara så tacksam över att jag återigen lever mitt liv med hund, en helt fantastisk liten Bichon fris’e tik på 4,5år och antagligen kommer jag alltid att tänka "jag kommer aldrig få en SÅHÄR bra hund igen".

Mina råd till dig om du är allergisk men vill ha en hund:
  • Läs på om hundraser som vissa allergiker tål.
  • Strunta i utseendet! Så ytlig får man inte vara om man är allergiker.
  • Se till att lära känna någon med en Bichon Fris’e hund eller annan "allergivänliga raser" som du verkligen kan lukta loss på för å se om du är allergisk eller ej mot rasen.
  • Träffa hundar från den eventuella kennel som du vill köpa hunden ifrån, träffa föräldrarna innan det finns valpar så du verkligen inte köper nån för att de är söta!
  • Ha ingen allergimedicin i dig när du träffar hundarna.
  • Ta med lite päls hem som du kan lukta på hemma. Kan du låna hem en hund så låt den vara i din säng och i ditt hem och strö sin lukt.
  • Gör inget förhastat! Skynda långsamt och gör momenten fler gånger för å se hur du reagerar med just din allergi! Lycka till!
Vill du läsa mer om min lilla PinPin och hur hon är och vad hon gillar, gör det här!



Linas vecka i Norge Ljördalen Fulufjellet på Sportlovet
 Hej på er alla!
Nu ha vi vart i Norge... igen! Vi har åkt till ett litet ställe som heter Ljördal i Norge sedan 1992, det blir några år nu. Stället ligger mellan Stöten och  Trysil och är ett mycket lugnt ställe som passar mig perfekt, med andra ord så finns det inte så mycket folk där.

Det började med att min mamma såg en annons om Ljördalen och Fulufjället  Så vi åkte dit och hyrde en stuga. Där åkte vi längdskidor och lärde oss att åka slalom. Vi alla fyra blev så fast vid stället och vinterupplevelsen att vi åkte dit år efter år. Vi åkte dit med familjevänner, med kompisar, bästisar och pojkvänner. Vi fick även kompisar vid slalombacken som vi år efter år träffade och åkte slalom med. I sjuan gick jag över till att lära mig åka snowboard och trilskades med brädan och genom den fick jag nya vänner på bräda att åka med.

Några av de roligaste minnena jag har från Norge under min barndom är ändå när vi är där med några av familjens närmsta vänner, vi bodde i en stuga tillsammans, åkte slalom, busade i liften, drack koncentrerad saft, lyssnade på "barna hedenhös" som godnattsaga, skrattade tills astmaanfallet var ett faktum och åt kvällsmat vid långbord tillsammans. Många av mina bästa familjeminnen från min barndom är just från när vi är i Norge och vi leker i snön eller myser framför en brasa dagarna i ända.

2002 följde min man med min familj för första gången och då var vi ett gymnasiekärlekspar som försökte ta bra snowboarbilder med kamera med vanlig filmrulle i, vi framkallade många foton där någon av oss redan åkt ur bild eller där vi redan landat efter något hopp.

 Nu i år åkte vi som alltid till Norge med min syster, mamma, pappa, min man, våra två barn och två bichon fris’e och bodde i en stuga tillsammans. Våran vecka gick till sånt där som jag bara älskar att göra. Vi har framför allt åkt slalom och gjort små återhämtnings pauser i värmestugan med en varm kopp choklad och macka och sedan fortsatt att åka upp i liften och ner i sick sack mönster tillsammans tjoandes. Många avstickare i lössnö mellan granar och tallar och härliga gupp och svängar som man osäkert klarar sig genom utan att hamna i den dränkande pudersnön. En av dagarna samlades vi i backen på en härlig grillplats och grillade korv och åt av den med korvbröd och ketchup och njöt av solen som sken på oss. När vi ätit upp så bara vi spände på oss skidorna igen och åkte vidare.
 Det vi har gjort näst mäst är att mysa i stugan tillsammans, vi har suttit och tittat in i en förtrollande brasa med härligt sprakande ljud och oemotståndlig värme som tinar upp förfrysta fötter och tår. Spelkort av olika dess former spelas varma på kvällen.

Vi alla samlas varje kväll för att titta på foton och filmer från dagens backåkning för att riktigt fånga dagen och dess upplevelser återigen. Det äts kvällsmat tillsammans med "mors flatbröd" och vi konsumerar enorma mängder med frukt under en veckas tid. Man får passa sig för allt det söta som bjuds i stugan efter en heldags motion i form av skidor. Det bjuds på hemmagjorda semlor, allladinask, smoothie, torkad frukt, skorpor och småkakor från prassliga förpackningar samtidigt som det löses korsord och spelas spel. På kvällen läser jag ur Astrid Lindgrens " nya hyss med Emil i Lönneberga" för barnen där de ligger i sina knarriga våningssängar trötta efter dagens snöäventyr.

När vi inte åker slalom eller myser tillsammans i timmerstuga så kläms det in lite längdskidåkning i nypistade spår. I år är barnen som små proffs på längdskidor och stakar sig fram på den gnistrande snön utan problem. Med ett leende på läpparna kan dom lätt ta sig fram på ett 4 km längdspår. Det är helt fantastiskt med stora barn, man behöver inte längre göra allt åt dom utan de ser till att klara utmaningar på egen hand (om inte deras pappa redan hunnit lösa det åt dom utan att de äns hunnit be om hjälp). Själv vill jag gärna att längdskidspåret går nerför så mycket som möjligt, jag vill kunna kura ihop mig till en liten boll och sätta stavarna på sidorna och åka med ilfart nerför så jag slipper staka mig fram på platten eller i värsta fall behöva staka mig uppför en backe. Längdskidor är härligt på så sätt att om man tar sig tiden och ser sig omkring så är det ju en härlig naturupplevelse och i Norge är det ju otroligt vackert med snötäckta träd, gnistrande snö, nyspårade skidspår och orörd natur med höga snövallar. Hundarna kan även vara med under vissa turer. Min syster stoppar ner sin hund i en ryggsäck när hennes hund blir allt för kall om tassarna, där sitter hon i ryggsäcken en stund för att värma och vilar upp sig.

Tänk att jag för många år sedan när jag var i mina egna barns ålder åkte skidor på samma ställe, precis som dom så var det här som jag lärde mig att åka slalom och längdskidor. Det var här jag skapade fina barndomsminnen tillsammans med min familj och nu är det även mina barn som gör det på samma sätt som jag gjorde. Fina traditioner går i arv, sånt jag uppskattat i från min uppväxt vill jag ju att mina egna barn får chansen att få uppleva och att det nu blir en del av deras minne från deras barndom. Aldrig hade väll min mamma och pappa 1992 änns i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att 25-30 år senare skulle de fortfarande åka till samma ställe men nu tillsammans med sina vuxna döttrar, svärson, barnbarn och hundar?

 Jag minns än idag hur jag kämpade i barnliften, hur jag ramlade och hur jag gång på gång reste mig upp igen för att ta nya tag till å lära mig åka slalom, hur min mamma och pappa försökte lära mig så gott dom kunde. För några år sedan så var det jag och min man som var mamman och pappan som kämpade för att lära sina barn att åka slalom. Vi sprang bredvid liften, vi peppade, vi åkte med dom framför oss mellan skidorna, vi tröstade, vi fångade upp dom i deras fall och vi borstade snö från deras overaller. Vi fick även besvarade barnens frågor "-Varför vill ni att vi ska lära oss det här?", nu behöver de inte ställa den frågan längre för nu vet de exakt varför vi ville att de skulle lära sig åka slalom, för att det är kul såklart!
 Nu behöver vi inte springa bredvid eller ha dom mellan våra skidor för nu åker vi alla fyra som hejsan i backar, gupp, hopp, små skogsavstickare och i liften utan problem och har så fantastiskt mysigt tillsammans. Tänk va vi lärt våra barn, ett sätt att få livskvalité och njuta av det goda livet. Att skapa sig själv lycka och välmående och att umgås tillsammans med sin närmsta familj. Att njuta av vintern och snön.